Blandade tankar om havet och tiden och osänkbarheten

Posted on April 14, 2012

0


(In English soon.)

“Ett kilo – är det mycket?”
En lätt ironiskt menad fråga från en mekanikföreläsning. Sen pratade vi om rimlighetsuppskattningar och dimensionsanalyser om jag minns rätt. Jag tror jag har ganska bra koll på när ett kilo är mycket, lite eller ungefär lagom. Jag kan räkna ut vad ett kilo väger på månen, men det är ett sidospår. 

Tiden är mycket mer tricky att ha en känsla för. SI-enheten för tid är sekunder och om ett kilo (helt ofysikaliskt) är ganska lätt så är sekunder väldigt små. Man behöver väldigt många sånna enheter för att beskriva vardags-skeden som att laga mat eller gå till jobbet. Men var och en av dem känns fantastiskt stor när man har sprungit ikapp en spårvagn som har hunnit låsa dörrarna men ännu inte lämnat hållplatsen.

Mycket babbel för att nå fram till dagens första riktiga fråga: Hur lång tid är hundra år? 

Dryga tremiljarder sekunder. Kalendern, årets längd och sekundens har ändrats under de senaste hundra åren, så perioden 14:e april 1912 – 14:e april 2012 innehåller inte exakt lika många sekunder som perioden 14:e april 2012 – 14:e april 2112 gör. Eller för att krångla till det (bara för att det går) så innehåller den första perioden inte lika många sekunder som den gjorde 1912 och den sista troligtvis inte lika många som den kommer att göra när vi väl skriver 2112. Nu tänker jag inte prata mer om sekunderna. 

Jag tänker inte heller lista de viktiga uppfinningar och upptäckter som har gjorts de senaste hundra åren, men ögna gärna igen om listan på Wikipedia. Men jag nämner dem mest för att sluta mig till att hundra år är lång nog tid för att saker ska föreställas, uppfinnas och helt inflätas i människors vardagsliv så stadigt att man får anstränga sig för att föreställa sig ett liv utan dem. Hundra år är ungefär så lång tid som vanligt folk har haft medbestämmandemöjligheter i svensk politik. Jag misstänker att vilka som har fått räknas in ändå har förändrats ganska mycket under tiden. Det är lång tid nog för att levnadsvillkor ska ändras men kort nog för att man ska kunna få ett grepp om hur. Referensramar har förändrats, men inte till oigenkännlighet. 

På nordiska museet har de samlat in människors berättande om vardagsfenomen sedan 1928, i form av vad de kallar meddelare

Jag känner ingen som har varit med om hela den här tiden.
Jag har hört min gammelfaster som snart fyller nittio år har berättat om vad hon hörde sin farbror berätta när hon var liten.
Min farfar dog när jag var fem år. Jag minns honom väldigt svagt. För några år sedan fick jag läsa hans memoarer. Lätt det mest spännande jag har läst. 
En annan gammelfaster berättar mer än gärna hur det var när hon var liten – hon är svår att stoppa – men  historierna är inte likadana från en gång till en annan. (Anekdoter, personer och decennier byter ganska friskt plats med varandra numera.)

Farfar föddes 1904 så, jo, jag kan täcka in berättelser från hundra år tillbaka. Men inte från ett och samma håll. Och det är så den här utläggningen svarar på frågan. Hundra år är för långt för en person att komma ihåg och berätta om. Men väl inom ramen för vad vi kan komma ihåg kollektivt. 

 

Jag hade en annan plan när jag började skriva den här texten. Jag börjar närma mig den igen nu. Vad kommer vi ihåg kollektivt? Varför? Det är inte en tillfällighet att jag skriver den här texten just idag. Vilka enskilda händelser från det tidiga tjugohundratalet kommer vi att komma ihåg om hundra år? 

Orden kommer inte snabbt till mig idag. Det här är ungefär en tredjedel av min tanke men tiden framför datorn är slut. Det är egentligen bara en enda tanke jag vill skriva ner, men resten av den får bli en annan dag. 

Posted in: Uncategorized