Knitting, chapter 5 / Stickning, kapitel 5

Posted on July 19, 2011

0


The Belly of the Beast

Efter att ha varit vaken och stickat nästan nonstop i ett och ett halvt dygn (men pauser för att äta, kissa, boka tågbiljetter och lägga ner saker i resväskan) kom jag så fram till festivalorten i de småländska skogarna: Hultsfred. Där byttes till smalspårig järnväg för den sista biten till festivalområdet. Väl där var det inte så svårt att hitta igen de andra stickarna.

Så blev vi vallade till vår lilla lund, fick konceptet förklarat för oss och fick välja träd, först till kvarn. Dags att parkera resväskan och börja jobba. Jag fick raskt jobba fram någon sorts monteringsplan, men det gick ju bra. Jag tror egentligen inte att något av knytandet hade behövts. Det här trädet var väldigt bra på att hålla i stickningar med bara barken (och de stackars barkboende lavarna som blev alldeles mosade och kvävda och bortskavda). Och jag avundas inte de som ska ta ner det hela någonting alls, faktiskt.

Maskor i magen

Detta var i vart fall det första jag fick se av mitt verk. Den första chansen till överblick. Jag hittade ett träd som hade ungefär den omkretsen jag stickat för och som dessutom hade en liten fin vril i höjd med hjärtat. Det var den knölen som gjorde det. Som fick alla tvivel och all osäkerhet och obekväm självmedvetenhet att försvinna. Det skulle funka. Jag har rätt att vara här. Jag har gjort någonting värdigt och det kommer att funka. Och om det kräver lite extra arbete och hjälp från volontärerna så kommer det också att vara lönt.

Huvudet. Jag stickade huvudet och ögonen lite på känn (lite mer på känn än resten) så detta var första gången jag kunde breda ut och se hur det hade blivit egentligen.

Volontärer, ja. Jag vill rikta ett stort och tack och en varm kram till Cissi som hjälpte mig att sy och klättra och som var trevlig och hjälpsam trots mitt har-inte-sovit-och-är-totalt-fokuserad-på-bara-exakt-just-det-jag-har-för-ögonen-just-nu-och-vet-knappt-vad-som-händer-en-meter-bort-humör. Jag var lite irriterad på mig själv för att jag inte vågade klättra den sista biten på stegen själv. Jag fixade tvåmodulsstegen som räckte upp till huvudspetsen och glödlamporna, men när den stora tremodulsstegen kom fram så kändes mina fötter med ens väldigt slippriga och osovda. (Att en av Stickklubben.se-tanterna började prata om fallolyckor hon sett som skyddsombud hjälpte ju inte heller…) Men bara för att jag kan själv så betyder inte det att jag måste göra allting själv och framförallt inte att jag kan bäst själv.

Så tack, Cissi, för huggtänderna. Och tålamodet och humöret.

Slappar lite i gräset innan

Längsta stegen för att sträcka ut tänderna

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

Tack också till Anita som har stickat hela den röda ryggfenan /svansen enligt mina önskemål. Taggig och spetsig (som i spetsnäsduk, alltså) och vass. Den blev kanon! Bättre än jag hade vågat förvänta mig. Vi har ju en tendens att prata förbi varandra, du och jag, men nu klaffade det!

Tack Anita! Utan dig hade det inte blivit någon ryggkam, och så mycket tråkigare det hade varit.


Alltså, det var lite glest med folk ibland. Har det något samband med hur många som drog vidundret i svansen på väg in på området?

Den där svansen är helt klart den mest tallade på delen av hela lunden. Vägen från campingen till festivalscenerna går precis här förbi och kanske var tionde förbipasserande var framme och drog i och grejade med och pillade på svansen. Jag vann inte tävlingen men jag tror faktiskt att min lindorm blev mest sedd och mest tallad på av alla de stickade bidragen. (Nästa kapitel kommer handla om de andra stickarna och deras bidrag och kanske litegrann om musiken på festivalen också…)

Insert Spear Here

En knöl, ett i lönndom slukat barnahjärta, ett riktmärke för vart spjutet ska stickas eller bara en kitchig detalj i mörkret?
Välj själv för ****.

Ja, det blev monterat tillslut. Fem timmar tog det, inräknat lunchpaus. Sen ta reda på var jag skulle få campa och sen lista ut hur tusan man slår upp det lånade tältet och sen, sen, sen ååå in med väskan i tältet. In med mig. En påse garn till huvudkudde och så sovasovasova.

Två timmars sömn behövde jag och sen var jag återställd. Kan någon förklara för mig hur det fungerade? Är det den friska luften på småländska höglandet?

Det vore fint att kunna upprepa tricket. Okej, jag gjorde inte jättemånga knop varken på tisdagkvällen eller på onsdagen sen, men det behövde jag ju inte heller. Läste lite, stickade lite, vandrade lite längsmed sjöstranden. Men det där tvåtimmars supersovartricket skulle jag vilja kunna upprepa. Känns som en nyttig färdighet att ha.

Färdig! (helt)

Två till som förtjänar tack och omnämnande är Sven och Jonatan som i tur och ordning tog hand om de små liven hemma så att jag kunde åka. Alldeles frånsett att jag på så vis fick åka på festival så var det helt avgörande för projektet, eftersom jag inte var i närheten av färdig vid den tid jag hade behövt skicka det om jag inte kommit själv.

Alltså, jag vet att jag inte har vunnit någon Oscar men tack också till de tre små liven – Mayla, Bianca och Vanilj – för er otveklösa men nyfikna hjälp med själva stickandet. (Bianca stjälpte effektivast genom att tycka om att balansera längst ut på ena stickan. Bra för handledsmusklerna förstås.)

När allt var monterat och jag sovit en stund kunde jag äntligen ta in lite av de andras alster också. Många av de andra hade signerat sina grejer.
Skulle man göra det?
Kejrå.
Utforma en plan. Genomföra den.

Sen kom regnet. Men hjälp av garnet, stickorna och ett enträget upprepande av den magiska gesten trollade jag fram ett par tossor att stoppa fötterna i, för att sedan stoppa hela paketen i varsin plastpåse som i sin tur stoppades i varsin liten tunn sommarsko som i sin tur krävde liten mer av garnet för att knytas ordentligt på plats. Jag minns att jag tittade lite på mina gummistövlar, där natten mellan måndag och tisdag när jag packade, och tänkte “Äh! Tar plats.”

Men med lite garn och massa tålamod kan man trolla fram nästan vad som helst. Till och med ett par abrovinchade gummistövlar. Allt utom en rymdraket och en atlantångare?

Okej, så träden är fyllda med stickat och mellan dem hänger längor av ljuslyktor. Vid det stora trädet i mitten byggdes ett DJ-bås och så blev detta ett av en handfull partyområden på festivalområdet. Dessvärre, konkurrensmässigt, var de andra under tak…

Om det inte hade varit så blött hade detta varit absolut bästa dans- och partyplatsen.
Men somna inte här med öppen mun!

This is gorgeous, signing out.

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

Bästaste, blötaste, tommaste dans- och partyplatsen på hela festivalområdet!