Liv igen

Solen skiner och man kan ana att vilken dag som helst nu kommer våren och värmen på riktigt.

Snön igår fick människor att skratta frustrerat och muttra till varandra “ska denna vintern aldrig ta slut” och “nu tycker jag faktiskt att det räcker”.

Men den lade sig inte och idag skiner solen.

Liv noterar gruset på gatorna. Det är inte kallt, med hela skor och en vinterrock som inte verkar vara mer än några år gammal — dess form har anpassat sig efter Livs höfter och mage, knapparna är isydda med olika tråd, några enstaka stygn har gått upp i sticksömmen på ena ficklocket och fickorna själva är påsiga och proppfyllda. På höger sida, på ryggen, strax över rumpan, är tyget mera slitet och nopprigt men det döljs av den axelväska Liv bär och håller ena handen över medan hon går, som för att försäkra sig om att den är kvar.

Hon lindar av sig ett varv av halsduken och öppnar pappret runt en isglass.

När glassen precis är befriad tvärstannar hon för att inte gå in i en man som raskt ryggar ut ur en butik. Efter honom och framlänges kommer en uniformerad man med texten “ordningsvakt” över bröstfickan. Kontrasten mellan vaktens lugn och den första mannens upprördhet är det som får Liv att stå kvar, mycket nära de båda.

Mannen ryter om att ha köpt och betalat. Visar på papper i ena handen och ett litet föremål som ryms i den andra. Han är lite kortare än vakten och han är mycket arg. Vakten står bara någon handsbredd ifrån honom och säger tydligt och stilla att han inte får skrika åt personalen. Du får inte skrika åt personalen. Då får du inte vara härinne. Lika betoning på varje ord.

Liv står mycket nära med glassen i handen och glor. Tänker att situationen är farlig. Fel sak kan hända. Någon måste se. Om bara någon ser kan ingen råka illa ut. Andra har stannat upp och tittar på de två. Eller tittar de på alla tre? När deras kroppsspråk lugnat ner sig lite backar Liv undan. Hon fortsätter se, men från ett bekvämare avstånd. Nu är hon en av flera åskådare. Vakten vinkar bort en kollega som vill hjälpa till. När båda männen talar till varann i samtalston går Liv därifrån.

Gruset ligger i drivor på marken. Det blåser tillräckligt för att sträcka ut flaggorna och klappra lätt i linorna mot flaggstängerna. Nära husen är det lä. Gatan är fylld av människor fast det är arbetstid. Några av människorna arbetar också; Gropar i gatan rättas till. Kullerstenar knackas på plats en efter en av van hand. Uteserveringar byggs upp framför varje krog, pub, kafe, resturang eller ölhak.

Det är vårvinter men staden rustar för vår.

Det är en stad som Liv varit i många gånger tidigare.

Lyktstolpar och elskåp är överösta med affischer om konsterer och evenemang.

Över affischerna sitter en efterlysning.

“Har du sett…?”
Med bild och datum när han försvann och ett telefonnummer att ringa om man vet något.

Två kajor hoppar runt ute i spårvagnsspåren.

Det var i den här staden som Liv tappade bort Rodrigez.

Det var här det sista spåret efter Minna blev ödelagt i den stora branden.

Var det här hon var när isen kom? Innan staden fanns, innan älven grävt sig ner. de märken som finns kvar går inte att skilja från de som flutit dit med tiden. Finns det någon mening med att kalla det för samma plats?

Det här är staden där hon höll Martins hand i sin varje natt i två års tid medan hon lyssnade efter hans nästa andetag, inte helt övertygad om att det skulle komma ett.

En ambulanshelikopter passerar högt över henne åt sydväst.

Det är den stad som sammanförde henne med Alex och såg till att de följdes åt innan den släppte ut dem utanför dess murar.

Men ingenting av det tänker Liv på nu. Hon tittar på duvorna som tultar runt i solen framför en bänk framför stadsbiblioteket. De bryr sig bara om att fiska upp maten från stenspringorna.

En farbror strör ut brödsmulor så att det räcker åt alla.

I den här staden skulle man kunna stanna ett tag, tänker Liv och stiger in på biblioteket.

Posted in: Uncategorized