slog blixten ner vid ekens fot…

Posted on December 6, 2009

0


All the birds I’ve written about fall out of the sky paralysed with love for Papageno and the new translation of Die Zauberflöte, and every other aspect of the show at the Göteborg Opera.

As do I.

(But this review will only be in Swedish. Hmm. Lets make it “In English on demand”. Post a comment if you want it.)

…och skar en trollflöjt ur dess rot

Alla fåglarna jag har skrivit om faller ner ur skyn förlamade av kärlek till Papageno när de hör hans flöjt.

Och jag med.

Trollflöjten, GöteborgsOperan, affisch

Trollflöjten


Jag tänker att jag borde skriva en mer konstruktiv recension, men varje gång jag börjar så fastnar jag i ett väldigt banalt lovprisande. Jag försöker en gång till:

Jag har inte direkt gehör (man får ha fantasi för att kalla mig musikalisk över huvud taget, faktiskt) och tänker inte prata om ifall den ena tolkningen av Sarastros relation till Nattens drottning är bättre eller sämre än den andra för min operavana är så nära noll att den i princip inte finns. Men jag kan beskriva min upplevelse och tänker inte låtsas att den är mindre värd än mozartkännarens.

Av operor i världen är Trollflöjten den som jag haft mest kännedom om, tack vare

  1. en trollflöjtsfixerad klasskompis som ofta gick och trallade – på lågstadiet
  2. Ingmar Bergman

Det var många år sedan jag senast såg Ingmar Bergmans film (jag har sett den ett par gånger och det säger väl nånting iallafall) men det bestående intrycket är att den är lite småtråkig. Utan att gå vidare in på den kan jag sammanfatta: Opera är inte bäst på TV.

Sen så kan man tänka att Mozart är inte känd utan anledning – och sagoäventyr kan man faktiskt inte få för mycket av!

Så när Trollflöjten sätts upp alldeles här i stan och affischerna är så lovande snygga så blir man ju inte ledsen av att få en biljett i present. (Tack igen Lasse!)

Min första överraskning var att platsen, trots att den var på översta balkong och ganska långt ut på kanten, var inte bara helt okej utan riktigt bra. Om man sitter på andra eller tredje raden på balkong kanske man tappar lite men från första såg man riktigt bra.

Mats Almgren (Sarastro). Foto: Malin Arnesson

Men om själva föreställningen då?
Allt verkar vara valt för att passa just min smak.
Enkelheten, färgerna…

Musiken börjar.
Ett stort sällskap intar scenen. Klassisk konstnärspicknick vid en damm; mycket vin och en brokig samling karaktärer – även om alla är vitklädda.
Den ende som inte passar in är den svartklädda, dystra poeten som vi senare lär känna som Tamino.

Polariteten i färgsättning fortsätter men i den värld Tamino vaknar upp i är det inte svart och vitt som är polerna längre. Här står Nattens drottning och hennes tre damer i blåa klänningar mot Sarastro och hans “prästerskap” klädda i en höstskogs alla nyanser av rött och brandgult.

(Och alla kläderna är bara såå häftiga. Vill ha! Vill-ha-vill-ha-vill-ha! Önskar mig i julklapp!)

Drottningens dotter Pamina har naturligtvis också en lång blå klänning – men hon har eldrött hår och står inte uttryckligen på någon sida i konflikten.

De enda som står utanför den här skalan är Tamino själv – alltjämt i svart – de tre andeväsendena som vägleder honom – silvergrå, och helt fantastiska! – och sex stycken nätta vita ballerinor som tycks gestalta allt dagdrömmande i den här förtrollade, färgstarka tillvaron.

Cecilia Wrangel, Sara Jangfeldt, Thérèse Andersson (tre andeväsen) samt dansare. Foto: Malin Arnesson

Och så har vi förstås Papageno och Papagena i en klass helt för sig. Till exempel introduceras Papageno ungefär såhär:

Tamino: Var är jag? Är det en dröm?
Papageno: Inte min isåfall. Jag drömmer bara trevliga saker.

Tamino: Vem är du?
Papageno: Allt man kan önska sig!
Tamino: Varför ser du ut så där?
Papageno: Jag har haft tur.

Efter två akters äventyr och prövningar är Tamino tillbaka på den övergivna festplatsen vid dammen. “Jahapp,” tänker jag. “Har de gjort hela operan till något som bara sker i Taminos dröm iallafall?”
Men han står faktiskt där med trollflöjten i handen!

Sammanfattning: Trollflöjten – en sångspel, en saga.
Jag vill ge den ungefär åtta “matchande fåglar i snygga formationer”, av fem möjliga.

Links / Länkar

Jag har letat efter inspelningar såhär i efterhand för att ha något minnesstöd för vad jag går och trallar på. Premiären direktsändes i P2 så jag började leta där. Själva operan finns inte i 30-dagarsarkivet men jag hittade ett reportage där vi får höra lite från genrepet (länkat nedan). Även på GöteborgsOperans hemsida kan man lyssna lite på repetitioner. Utöver det finns det självklart massvis av andra uppsättningar på Youtube och Spotify men de låter allihop mycket plattare och på något vis mer operaklichéiga. Otillfredsställande. Om det nu är för att jag gick på den överlägset bästa uppsättningen – eller helt enkelt för att opera inte är bäst på Spotify heller.

Ett axplock av andra recensioner visar att åsikterna går isär, minst sagt: Göteborgsposten (Magnus Haglund), Expressen (Gunilla Brodrej), Dagens Nyheter (Martin Nyström), Svenska Dagbladet (Sofia Nyblom), Nummer (Linda Isaksson)