New Zealand / Nya Zeeland (Den svenska texten)

Posted on September 30, 2009

1


Because of the length of this post, the English text will be up in a few days, as a post of its own. Sorry for any inconvenience!

Samtida smyckekonst i Nya Zeeland

Den 19:e september anordnade HDK, galleri hnoss, Röhsska, nyazeeländska ambassaden och tidskriften Paletten med stöd av Göteborgs Slöjdförening, Estrids Ericsons stiftelse, Iaspis samt Göteborgs stad (puh! lång lista…) ett seminarium om samtida smyckekonst på Nya Zeeland. Seminariet följdes av en mottagning på galleri hnoss där en av föredragshållarna ställde ut (tyvärr pågår inte utställningen längre) och dagen avslutades med en fest på Konstepidemien.

Jag börjar med det läskigaste (och på så vis blir hela beskrivningen här baklänges): Under bufféminglet efter själva mottagningen fick jag tillfälle att prata med alla dessa yrkesverksamma smyckekonstnärer. Det var länge sedan som jag kände mig så liten. Frågan kom upp: Varför ser jag detta bara som hobby? Hobby är ett mycket opassande och nervärderande ord för vad jag tycker att jag gör, men det är ändå det mest passande jag hittar eftersom det inte är det jag försörjer mig på. Det officiella svaret, svaret som jag gav då ligger i stil med: Jag begränsar mig inte. Det blir som det blir. Än så länge har jag ett jobb och upplever ingen tidskonflikt mellan det och detta. (Det är inte helt sant, för jag har jobb, studier och detta och upplever en ständig tidskonflikt och prioriteringsvånda, men det faktum jag vill åt är att jag antagligen inte hade blivit mer produktiv i min smyckedesign om jag hade haft mer tid.)

Mitt inofficiella svar (som härmed blir ganska officiellt det med) är: Marknadsföring. Jag tycker det är så dödligt tråkigt.

Kiwin har rätt justa former.

Kiwin har rätt justa former.

Jag var på ett av mina mest introverta humör denna dagen så jag missade rätt mycket av ett fantastiskt tillfälle att knyta kontakter och marknadsföra mig själv och allt annat jag skulle kunnat prata mig till om jag varit Utåtriktade SaraErika. Men så är det. Jag menar, jag hade missat mer om jag hade suttit hemma och surat.

Utställningen

Baklänges, var det… Så före minglet var mottagningen på utställningen.
Uppe på Konstepidemien i Göteborg finns lilla, lilla galleri hnoss. Eller “lilla, stora” ska jag kanske säga för även om det är på färre kvadrat än min lägenhet (och då jäklar är det litet!) så inhyser det riktigt stora smyckekonstnärer från hela världen. Denna gången Warwick Freeman. Från Nya Zeeland.

Jag ska inte försöka låtsas att jag vet nånting om vem eller vad som är stort eller inte i samtida smyckekonst – jag skriver “smyckekonst” genomgående i det här inlägget för det blev uppenbart för mig att hela dagen handlade om konstformen smycken; något som ställs ut på galleri snarare än bärs om halsen på stan – så den bedömningen kommer helt ifrån andra seminariedeltagares och -samordnares presentation och förhållningssätt. Och från vad jag kan läsa mig till på det stora internet. Det är ju en hyfsat smal krets och även om det under minglet kändes som att jag var välkommen upp i den så har jag ingen aning om hur jag skulle bära mig åt för att komma dit. Eller ens om jag vill. (Ska man avslöja sånt?)

Nya Zeelands ambassadör hade rest från Stockholm för att prata på seminariet och lite kort på mottagningen. (En annan kom dit i jeans och lite småsunkig från en heldagsföreläsning – hur kommer det sig att de andra såg ut att inte göra det?) Och nyazeeländska ambassaden bjöd på fint, gott vin.

Nu har jag skjutit upp så långt jag kan att säga något om själva utställningen. Omdömet om den blir helt olika beroende på genom vilka ögon jag betraktar den. Warwick Freeman tar ett avstamp i symboler för Nya Zeeland och behandlar också (min tolkning) vad som är landets viktiga märken eller kännetecken i hans ögon. Han pratade också under seminariet om “statements” – “vad vill jag säga med den här?”
Till exempel har han använt sig av fiskekroken – den mytologiska fiskekroken med vilken Maui bland annat drog upp Nordön ur havet – bruksföremålet som blivit nationssymbol. Warwick Freeman experimenterar med att göra det till bruksföremål igen.

Men också med att hitta kroken i moderna bruksföremål och med dem som utgångspunkt åter göra en symbol av den. Under seminariet visade han bilder på hur han satt sin stiliserade guldkrok på en fiskelina och på ren tur fått upp middag för dagen. Och i den samling krokar som han ställer ut på hnoss är distinktionen mellan bruksföremålet och symbolen helt uppluckrat.

Men om man nu inte hört honom berätta om detta – om man inte visste att stenarna i de tolv ringarna var plockade från utvalda platser på Nya Zeeland, på en resa från norr till söder – vad ser man då?
Ja, det är fortfarande snygga ringar. Formspråket är vackert och användandet av materialet är spännande och oväntat. Men jag hade blivit stående och undrat lite; “Varför?”

Seminariet

Seminariet avslutades med att Lisa Walker visade ett bildspel över saker som hon gjort och till det läste anteckningar hon gjort under flera år, om sitt förhållande till sin konst.

Det är faktiskt okej för människor att bära märkliga broscher.

Det blev väldigt vilsamt och samtidigt innehållsrikt och intressant. Det är inte alltid man måste peka och berätta. De till synes spridda tankarna bygger också upp en bild av ett konstnärsskap.

Det är okej att mina verk inte alltid verkar vettiga som smycken.

(Jag har översatt citaten. Läs dem gärna oöversatta i den engelska texten.)

Fruktstund

Fruktstund är paprikastund

Jag tänker inte göra någon lång presentation av Lisa Walker. Du kan läsa mer om henne på tex Fingers (Lisa, Lisa i Weeds) eller på Klimt02 (Lisa, Her Last Show Made In Munich).

Warwick Freeman pratade om myter, om material och om platser för skapande. Om platser för att hitta på på och om platser för att tillverka på. Om verkstaden och om slitaget på verkstadsbänkklossen genom tiderna. Om material som är typiska för Nya Zeeland och om vad som kan hända om man byter plats på dem. Om hur materialen själva ser ut och vad som kan uppstå om man försöker fånga det utseendet med något helt annat material. Om verkstadsbänkklossen igen. Om Kupowai som är ute och jagar med sina tvehövdade hundar. Om Maui som drar upp Nya Zeeland ur havet med sin benfiskkrok, agnad med hans eget blod.

Om att vilja säga något. Om att det inte alltid går att kontrollera om det man försökte få sagt egentligen går fram. Och om det spelar någon roll.

Världen behöver antagligen inte ytterligare ett smycke.
Världen behöver antagligen inte ytterligare ett påstående.

Warwick Freeman kan du också läsa mer om på Klimt02 eller på Fingers.

Men dagen började med att Liesbeth den Besten berättade om den moderna smyckekonstens utveckling på Nya Zeeland. Hon tar det i tre steg: 1. splendid isolation, 2. collaboration and infiltration, 3. conquering; Hur nyazeeländsk smyckekonst erövrar världen.

Hon börjar med 70-talets “bone-stone-shell movement” där just ben, sten och paua-skal utgör fokus för en grupp konstnärer som försöker hitta fram till vad som är just nyazeeländskt. (I ärlighetens namn smyger en och annan fjäder med också.) Hon nämner också att vid denna tiden fanns inte någon smyckedesignutbildning i hela Nya Zeeland. Självlärd eller utbildning i Australien, alltså – eller ännu längre bort. Då får man själv hitta (eller hitta på) vad nyazeelänsk tradition betyder i smyckekonst, tänker jag.

Min skiss av en brosch av Shelley Norton i Weeds.

Min skiss av en brosch av Shelley Norton i Weeds.

Liksom varje rörelse får en motrörelse (Newtons lag förutan) så följs bone-stone-shell av “Weeds jewellery collective” som Liesbeth beskriver som “feminint där bone-stone-shell var maskulint” syftande både till innehåll och till deltagare. Som för att understryka det visar hon en bild på samlade weeds-verk som är stickade och virkade i grälla färger. Jag kan inte avgöra hur representativt detta är för weeds-kollektivet (jag hittar inget på internet som stödjer det…) men det har kanske också att göra med tidpunkten – kollektivet finns fortfarande kvar och det naturligt att de inte har samma formspråk idag som när de grundades.

Min skiss av ett halsband av Vaune Mason.

Min skiss av ett halsband av Vaune Mason som deltog i Handstand.

Det tredje steget i utvecklingen låter hon representeras av utställningen “Handstand” där gränserna till hur och vad som är ett smycke börjar töjas. Vi får se bilder på Vivien Atkinsons halsbandsornament av kristyr spritsad direkt på köparens kropp och Selina Wolfes piercingbrosch i silver.

Det bästa stället jag kan hitta att läsa mer om Handstand och dessutom se en massa fina bilder är Matt Blomeleys blogg.

Rörelse? hur många konstnärer krävs det för att bilda en rörelse?
(Warwick Freeman)

Liesbeths föredrag var väldigt intressant – för hur mycket visste jag innan om modern nyazeelänsk smyckekonst? – och det var bra att det låg först så att lite av det som kom senare hade en sorts ram att fastna på. Alla tre pratade väldigt olika och alla tre pratade väldigt bra.

…men allra först fick vi kaffe!

Diskussionen

Det var inte jättehög fart på frågeställare men det uppstod ändå en diskussion om konstnärers så kallade bread&butter line, dvs en kollektion gjord för att kunna säljas. Liesbeth talade om det som om det var beklagligt att konstnärer ägnade sig åt detta eftersom det var mindre intressant när inte konstnären – vad sa hon? – får ut sin kreativa energi.
Lite tråkig inställning, tycker jag, för jag tycker det är intressantare med ett halsband på en människa än ett halsband på ett galleri. Och kan inte en pris- eller storleksbegränsning sporra den kreativa energin snarare än hämma den? Det lät lite slentrian-fisförnämt bara.

Både Warwick och Lisa verkade ha tänkt mycket på vem som eventuellt skulle bära deras verk (som, särskilt Lisas, inte alltid verkade helt lättburna) och vad som händer med det när det lämnar utställningsmontern. Jag tycker att båda Lisas citat ovan tyder på det och utifrån tanken om bärare, miljö, borttappning i botten på handväskan… så tvingade Warwick sig att erkänna:

Ibland är smyckekonst inte mer än ett par örhängen.

Jag kanske inte skissar så noga men då är det ju bra jag kan skriva vad jag menade.

Jag kanske inte skissar så noga men då är det ju bra jag kan skriva vad jag menade.