1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

Dalek tastes better.

10.

11.

Illustration Friday: "Messenger"

Wanted to do something in pastel crayon. The buildings have been tilting about in my mind for a few days. And these clouds are just begging to be painted. What to do…? It is going to be a while until I tire of them.

Seriously – go video-google Kelvin-Helmholtz!

Then buy a bath tub, that’s conical, and made of ebony, and fill it with fine white sand….

Kelvin-Helmholtz

Äh, det finns väl ingen bloggläsare som inte fattar den engelska texten. När ni har kommit tillbaka efter det där videgooglingäventyret så vill jag skicka er åt ett helt annat spår.

Den svenskpråkiga associationen till de där molnen är nämligen av ett helt annat slag.

Därute går hemulerna med stora tunga steg.
Långt borta hördes Mårrans tjut på nattens mörka väg.
Dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos andra stackars skrämda kryp som tröstade varann.

Älskade Tove Janson, om det där inte är jättelika hemuler som vandrar tillsammans mot något okänt mål.

Med en nattgäst med Way-Out-West-armband här hemma just nu så känns det här med Hultsfredsfestivalen ganska avlägset. Men jag ska försöka att inte vara bitter över att jag inte får komma in i Slottsskogen…

Jag sitter här och lyssnar på Melodikrysset på webbradion istället och tänker tillbaka på dagarna vid den småländska sjön Hulingen.

Okej, det stickades, det har ni förstått. Men det lyssnades faktiskt en del på musik också. (Resten av länkarna i detta inlägget går till Spotify.)

Darkstar.

Uppvärmning med lite typiska konsertbilder. Inomhus (eller ja, inomcirkustälts, för att vara precis) och synthmusikfärgade strålkastare. Bandet heter Darkstar om jag inte tagit miste. Hur det lät? Nej, det minns jag faktiskt inte. Jag tror att de lät ungefär som de ser ut att ha låtit: Syntar och laptops och de där strålkastarna som gör dem så mycket mer klubbigt spännande på bild. Nånstans mellan helt okej och bra, men inte världsomvälvande. Kanske lät de ungefär såhär.

Småfuktigt framför den gröna scenen.

Många recensenter har målat upp den här bilden av årets festival. Tomt och regnigt. Och ja, bitvis var det det. Men varför skulle det vara på bara ett sätt? Nästa morgon var det fint torkväder och tältet höll för alla kastvindarna, så det kan ju inte ha varit så farligt. Gummistövlar hade varit fint att ha men det fanns ju garn och nån användning ska man väl ha för sina improvisationsfärdigheter?

Beady Eye.

Det enda jag visste på förhand om Beady Eye var att det till stor del består av gamla Oasis-människor. I efterhand är det faktiskt nästan bara samma sak jag vet. Oasis har sparkat ut nån och bytt namn. Skrivit några nya låtar som låter som oasislåtar.

Suede.

När jag på telefon först hörde om hela projektet – årets festival, stickningen, möjligheten att åka, allt det där – så var det bara två av de tre huvudnumrena som Marie nämnde på telefon som egentligen lockade mig. Men vilka två sen… Mitt sällskap var måttligt intresserad (vilket är helt okej, det fanns godis för båda smaker) och det regnade och klockan var sent efter en hyfsat hektisk vecka.

Men vad gör man inte för Brett?

Nej, vem lurar jag nu? Det är helt egoistiskt. Vad gör man inte för en liten konsertstund med Brett, ska det vara. Dunderklumpen pratar om att vara alla de människor man har varit förr. Jag kan skrika iiiiiiii som en sjuttonårig fangirl.

Svaret på den retoriska frågan är att gränsen i vart fall inte går vid att sticka som en galning och sen kasta sig på ett tåg till Småland.

Det blir en bild till på Suede.

Suede.

Och det var natt. Och det var morgon. Och det var nya skor.

Danssko.

Och efter att försäljaren lagt en lätt förhäxning över de nya begagnade skorna – och regnmolnen skingrats – så blev det en hel del dans också.

bob hund

En liten helsingborgare.

Eller så handlade det inte alls om skorna utan om bob hunds ös!

Erasure.

Där det ena var Suede så var det andra Erasure. Vemvadvilka det tredje var tänker jag inte säga alls. Så retar jag inte någon med oimponeradhet. (Ord, någon?)

Och även om man inte hade gillat Erasure (hur nu det skulle gå till) så var Andy Bell så jäkla nöjd och glad och… glittrig, så det liksom bara blev kärlek.
Jo.
Så var det visst.

Och lite bakom stod Vince Clark och såg ut som att för egen del kunde det kvitta lika men eftersom Andy blev så glad av hela konsertgrejen så visst, klart jag kan spela lite.

De två kvinnorna minns jag tyvärr inte namnet på. Nån som vet så berätta!

Mer Erasure:

Erasure.

Crystal Castles

Priset för festivalens mest svårfotograferade band går till Crystal Castles, för sin totalt slumpmässiga ljussättning.

Och så var det natt och morgon och frukost och lite jonglering vid tältet och sånt därnt.

Bob Hansson

Och en poet.

Dungen.

Och en sol.

Och en gräsmatta. Och en jacka att sitta på och en öl att dela på.

Magnus Carlson and the Moon Ray Quintet

Priset för bästa överraskning går till programpunkten “Magnus Carlson & the M. R. Q.”
Magnetic…? Resonance….? Quar… ja, förresten de kan ju vara fem också. Och vad gör Magnus Carlson förresten nuförtiden?

På A säger vi Månstrålskvintetten och på B svarar vi “Bra skit“.

Slut för idag, tack för idag.

Och så var det natt och så var det bråttom till morgontåget.

Och sedan, tro det eller ej, så bet lindormen sig själv i svansen och rullade iväg som ett tunnband före tåget över syllarna. När vi stanade i Mariannelund lämnade han rälsen och försvann in i de småländska skogarna och vi såg honom inte mer.

Jag vill börja med att säga att rätt träd vann. Eller, jag menar, jag skulle ju ha vunnit förstås men när jag nu inte gjorde det så vann ett bidrag som det inte gjorde ont att förlora emot.

Eftersom jag var trött och ganska skygglappsfokuserad när vi satte upp grejerna så pratade jag inte jättemycket med de andra då. Och när juryn kom på torsdagen så ösregnade det och var liksom inte inbjudande till party direkt. Synd. Det hade varit kul med ett stickar-party. Det gör att jag inte kan presentera så utförligt som jag skulle vilja vem som gjort vad. Och kanske har jag missat någons bidrag helt för att jag tog det för en del av någon annans.

Okej. Färdigursäktat. Nu bilder.

Stickklubben (stickklubben.se) från Kalmar monterar sina blandade smådjur och blommor.

Montering

Stickklubben i Kalmar träffas varje torsdag och stickar tillsammans på någon offentlig plats som de bestämmer från gång till gång. Deras bidrag var ett myller av blommor och smådjur av olika slag. De fyllde, tror jag, fem träd och mellan träden girlanger av någon sorts skruvade pilurper (som det kanske är bäst att inte spekulera i vad de föreställer (missförstå mig rätt; jag tycker de var fina och de funkade bra i girlanger)).

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

Stickklubbens blomklockor och en mysko skruvad pilurp uppe i hörnet.

Spindeln i stickklubbsnätet

Blommor på tråd och på träd

De hade också trätt upp blommor på en lång, lång ståltråd som de virade runt trädstammen i någon sorts spontankoreograferad ringdans. Det fungerade riktigt bra. Varför tänkte inte jag på det?

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

Kram-Klas - behöver han vidare presentation?

Till och med ett litet blomstermönster i bården.

Två ödmjuka pojkar som enligt ryktet lärt sig sticka från youtube, på en vecka. De måste ha legat i minst lika mycket som jag. Och de har ju bevisligen lärt sig. Och jag blir glad bara jag ser honom – hur skulle vi ha klarat oss utan Kram-Klas?

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

Frukt, och nånting som slingrar på baksidan.

Såhär i efterhand önskar jag att jag hade tittast lite närmre på de där fluffiga frukterna. Det vade varit kul att veta hur de var gjorda. Varför tänkte jag inte på det?

En till som jobbat enligt täcka-stammen-principen

Kvinnan som stickat rutorna med noter och instrument i kunde tyvärr inte komma själv och sätta upp sitt verk så de av oss som blev klara tidigt (dvs inte jag) hjälpte till med det. Återigen kände jag mig tacksam över att ha lyckats komma personligen. Skulle någon ha fattat hur jag hade tänkt när jag jag knappt hade bestämt det själv förrän jag stod där på stegen?

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

Många är stora som hus eller så, men de flesta är små, mycket små, mycket små

Nästa morgon var hela lunden fylld med någon sorts kokonger som vid närmare inspektion visade sig innehålla larver av garnnystan. Det var mycket frestande att över tid förvandla dessa till någon sorts fjärilar eller så (genom upprepande av den där magiska gesten jag nämnde i förra inlägget) men det blev inte så (det blev ju gummistövlar istället).

Den längsta mannen på jorden.

Det råder ingen tvekan om vem de kommit för att se på festivalen iallafall. Det enda bidraget med en tydlig hultsfredsfestivalanknytning.

Jag gillar hans kreativa grepp om gitallhalsen och undrar lite vad det där är för ett ackord han spelar.

Jag gillar solen och gräset och smådetaljerna.

Och jag gillar touchen med den mörkblå kanten på den ljusblå figuren. Varför tänkte inte jag på det?

Och Schackrutemetoden att halvera stickarbetet på. Jag menar, varför tänkte inte jag på det?

Sol ute - sol inne - sol i hjärta - sol i sinne

På det hela taget har jag inget att invända mot att juryn, bestående av Stefan Sundström, dekorationsansvariga Marie Strömberg och festivalchefen Gunnar Lagerman ansåg att detta var det bidrag som var värt priset av biljetter till nästa års festival. En applåd till den längsta mannen.

Nästa gång ska jag försöka säga något om musiken på festivalen också.

En stilla natt vid en sjö i en skog i Småland

The Belly of the Beast

Efter att ha varit vaken och stickat nästan nonstop i ett och ett halvt dygn (men pauser för att äta, kissa, boka tågbiljetter och lägga ner saker i resväskan) kom jag så fram till festivalorten i de småländska skogarna: Hultsfred. Där byttes till smalspårig järnväg för den sista biten till festivalområdet. Väl där var det inte så svårt att hitta igen de andra stickarna.

Så blev vi vallade till vår lilla lund, fick konceptet förklarat för oss och fick välja träd, först till kvarn. Dags att parkera resväskan och börja jobba. Jag fick raskt jobba fram någon sorts monteringsplan, men det gick ju bra. Jag tror egentligen inte att något av knytandet hade behövts. Det här trädet var väldigt bra på att hålla i stickningar med bara barken (och de stackars barkboende lavarna som blev alldeles mosade och kvävda och bortskavda). Och jag avundas inte de som ska ta ner det hela någonting alls, faktiskt.

Maskor i magen

Detta var i vart fall det första jag fick se av mitt verk. Den första chansen till överblick. Jag hittade ett träd som hade ungefär den omkretsen jag stickat för och som dessutom hade en liten fin vril i höjd med hjärtat. Det var den knölen som gjorde det. Som fick alla tvivel och all osäkerhet och obekväm självmedvetenhet att försvinna. Det skulle funka. Jag har rätt att vara här. Jag har gjort någonting värdigt och det kommer att funka. Och om det kräver lite extra arbete och hjälp från volontärerna så kommer det också att vara lönt.

Huvudet. Jag stickade huvudet och ögonen lite på känn (lite mer på känn än resten) så detta var första gången jag kunde breda ut och se hur det hade blivit egentligen.

Volontärer, ja. Jag vill rikta ett stort och tack och en varm kram till Cissi som hjälpte mig att sy och klättra och som var trevlig och hjälpsam trots mitt har-inte-sovit-och-är-totalt-fokuserad-på-bara-exakt-just-det-jag-har-för-ögonen-just-nu-och-vet-knappt-vad-som-händer-en-meter-bort-humör. Jag var lite irriterad på mig själv för att jag inte vågade klättra den sista biten på stegen själv. Jag fixade tvåmodulsstegen som räckte upp till huvudspetsen och glödlamporna, men när den stora tremodulsstegen kom fram så kändes mina fötter med ens väldigt slippriga och osovda. (Att en av Stickklubben.se-tanterna började prata om fallolyckor hon sett som skyddsombud hjälpte ju inte heller…) Men bara för att jag kan själv så betyder inte det att jag måste göra allting själv och framförallt inte att jag kan bäst själv.

Så tack, Cissi, för huggtänderna. Och tålamodet och humöret.

Slappar lite i gräset innan

Längsta stegen för att sträcka ut tänderna

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

Tack också till Anita som har stickat hela den röda ryggfenan /svansen enligt mina önskemål. Taggig och spetsig (som i spetsnäsduk, alltså) och vass. Den blev kanon! Bättre än jag hade vågat förvänta mig. Vi har ju en tendens att prata förbi varandra, du och jag, men nu klaffade det!

Tack Anita! Utan dig hade det inte blivit någon ryggkam, och så mycket tråkigare det hade varit.

Alltså, det var lite glest med folk ibland. Har det något samband med hur många som drog vidundret i svansen på väg in på området?

Den där svansen är helt klart den mest tallade på delen av hela lunden. Vägen från campingen till festivalscenerna går precis här förbi och kanske var tionde förbipasserande var framme och drog i och grejade med och pillade på svansen. Jag vann inte tävlingen men jag tror faktiskt att min lindorm blev mest sedd och mest tallad på av alla de stickade bidragen. (Nästa kapitel kommer handla om de andra stickarna och deras bidrag och kanske litegrann om musiken på festivalen också…)

Insert Spear Here

En knöl, ett i lönndom slukat barnahjärta, ett riktmärke för vart spjutet ska stickas eller bara en kitchig detalj i mörkret?
Välj själv för ****.

Ja, det blev monterat tillslut. Fem timmar tog det, inräknat lunchpaus. Sen ta reda på var jag skulle få campa och sen lista ut hur tusan man slår upp det lånade tältet och sen, sen, sen ååå in med väskan i tältet. In med mig. En påse garn till huvudkudde och så sovasovasova.

Två timmars sömn behövde jag och sen var jag återställd. Kan någon förklara för mig hur det fungerade? Är det den friska luften på småländska höglandet?

Det vore fint att kunna upprepa tricket. Okej, jag gjorde inte jättemånga knop varken på tisdagkvällen eller på onsdagen sen, men det behövde jag ju inte heller. Läste lite, stickade lite, vandrade lite längsmed sjöstranden. Men det där tvåtimmars supersovartricket skulle jag vilja kunna upprepa. Känns som en nyttig färdighet att ha.

Färdig! (helt)

Två till som förtjänar tack och omnämnande är Sven och Jonatan som i tur och ordning tog hand om de små liven hemma så att jag kunde åka. Alldeles frånsett att jag på så vis fick åka på festival så var det helt avgörande för projektet, eftersom jag inte var i närheten av färdig vid den tid jag hade behövt skicka det om jag inte kommit själv.

Alltså, jag vet att jag inte har vunnit någon Oscar men tack också till de tre små liven – Mayla, Bianca och Vanilj – för er otveklösa men nyfikna hjälp med själva stickandet. (Bianca stjälpte effektivast genom att tycka om att balansera längst ut på ena stickan. Bra för handledsmusklerna förstås.)

När allt var monterat och jag sovit en stund kunde jag äntligen ta in lite av de andras alster också. Många av de andra hade signerat sina grejer.
Skulle man göra det?
Kejrå.
Utforma en plan. Genomföra den.

Sen kom regnet. Men hjälp av garnet, stickorna och ett enträget upprepande av den magiska gesten trollade jag fram ett par tossor att stoppa fötterna i, för att sedan stoppa hela paketen i varsin plastpåse som i sin tur stoppades i varsin liten tunn sommarsko som i sin tur krävde liten mer av garnet för att knytas ordentligt på plats. Jag minns att jag tittade lite på mina gummistövlar, där natten mellan måndag och tisdag när jag packade, och tänkte “Äh! Tar plats.”

Men med lite garn och massa tålamod kan man trolla fram nästan vad som helst. Till och med ett par abrovinchade gummistövlar. Allt utom en rymdraket och en atlantångare?

Okej, så träden är fyllda med stickat och mellan dem hänger längor av ljuslyktor. Vid det stora trädet i mitten byggdes ett DJ-bås och så blev detta ett av en handfull partyområden på festivalområdet. Dessvärre, konkurrensmässigt, var de andra under tak…

Om det inte hade varit så blött hade detta varit absolut bästa dans- och partyplatsen.
Men somna inte här med öppen mun!

This is gorgeous, signing out.

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

SaraErikamakesthemostbeautifulsilverjewelleryintheworld

Bästaste, blötaste, tommaste dans- och partyplatsen på hela festivalområdet!

Den sista rymdfärjefärden någonsin har börjat. Det är Atlantis som har den äran att genomföra det sista uppdraget, STS-135.

Men här blir ingen rymdfärja stickad, utan en varelse vars rygg nu börjar ta någorlunda form.

Men någon eller några i mitt bostadsområde håller redan på att sticka in allehanda stolpar och träd och med det garn som blir över tänkte jag smyga mig in ibland dem. Så kanske det blir en rymdfärga någonstans. I lite mindre skala än hultsfredsträdet, dock. Undrar lite vad de andra stadsstickarna här skulle tänka. “Less is more” i betydelsen att gör jag dem mindre så räcker både garn och min ork till fler. Av vad det nu blir. Nångång.

Space shuttle Atlantis lifts off the launch pad for the final space shuttle mission. Image credit: NASA TV

Another thought on what to knit, one which I will not follow but which it would be great if someone did:

Atlantis.

The last space shuttle journey ever has begun. The honour is given to Atlantis to do the last mission, STS-135.

No shuttle here, though. But a creature who’s belly is finished and back is taking form. Head and tail are still scaringly close to the edge of the time frame.

But there’s stuff to do with the leftovers, when the festival is over.

.

Fler atlantislänkar / more links:

Expressen TV

NASA

Ormens mage / The belly of the snake

Jag har lärt mig sticka med stickorna vinklade så att man kan sticka på spårvagnen utan att peta ut ögonen på medpassagerarna. Jag har upptäckt att även om det går bra att läsa bok och äta mat samtidigt så går det inte att sticka och äta, om man inte gören Zaphod Beeblebrox och odlar en extra arm. Men jag vet inte hur man gör det. Jag har inte testat om läsning och stickning funkar ihop, men det skulle kunna gå.

Jag har lärt mig sticka medan jag går.

Jag har befäst min ställning som kvarterets kuf genom att just sticka medans jag går.

Jag har stickat dryga tre meter på ormens mage.
Jag ligger efter.

Eller, jag ligger efter på längden, men före på bredden – så det kanske kan lösa sig i slutändan… (Jag skulle ha hållit tummarna om det inte hade varit så svårt att sticka då.)

EDIT 2: The English text.

Kapitel två

Efter en lååång helgs väntan har jag äntligen kunnat hämta ut mitt garn på Posten idag, så nu när jag har kommit igång ska jag väl våga berätta lite om vad det handlar om… Att det stora paketet från Marks & Kattens är adresserat till “Designer Sara …” gör det nästan värt de fyra dagarnas extra väntan. Men det är ganska tajt om tid så nu är det sticka-sticka-sticka som en galning som gäller. (“Som en galning”-biten borde ju komma ganska naturligt.) Och så har jag ju tvingats tänka först för att göra sen – något som jag annars sällan har tålamod till.

Uppgiften är att sticka in ett av träden på Hultsfredsfestivalen. Stammen på mitt träd är 1½ m i omkrets och 4 meter hög innan det kommer grenar. Det motsvarar ungefär fem tjocktröjor i stickning. Och jag vill gärna hinna med att göra en grej med grenarna också. Och det ska vara klart innan festivalen börjar. Montering sker den tolfte juli. (Sa jag någonting om tidspress?)

Till en början funderade jag på att få till små fåglar och annat uppe i trädet, men det löser ju liksom inte hela grejen att stammen ska vara instickad och dessutom finns det lite detaljer att lösa dolt i “få till”.
Så okej, nytt spår. Trädstam…. Hm… Långt och avlångt. Här nånstans i resonemanget står det klart, bortom allt tvivel, att det ska bli en lindorm. Jag vet inte vad det är för slags träd jag fått mig tilldelat, men det bor garanterat nån sorts orm-/drak-liknande väsen i det.

Garnet är Marks & Kattens LOL (som består till 80% av återvunna PET-flaskor) och det sätter färgskalan till nånting som jag aldrig i livet skulle ha valt själv – men det hade väl inte varit kul utan begränsningar?

Corn snake / Majsorm

Nåväl. Magen på djuret vill jag ska kännas mjuk och sårbar. Känslomässigt tänker jag på Smaug. Utseendemässigt tänker jag på majsormar. De ljusa, (relativt) mjuka färgerna får bli mage. Mycket gult och vitt. Lagom breda ränder på tvären. Sen vet jag att jag har läst någonstans eller fått berättat för mig att lindormen kan slinka ner i halsen på sovande barn och äta upp deras hjärta (så sov inte med öppen mun under linden!).
Det kommer att synas.

Ryggen ska vara mörk och sicksackig som en huggorms med en ryggkam längs med hela kroppen, lite som ryggfenan på en ål, fast drakigare.

Ung huggorm, Stockholms skärgård (från Wikipedia)

Och om jag hinner upp de fyra metrarna till grenarna så kommer jag att…
Vad gör jag? Sitter jag här och skriver? Jag måste ju sticka!

Chapter two

After a long weekend’s waiting for the yarn delivery, I finally got it Monday morning. So now I dare tell you a little more about the project. The big package from Marks & Kattens is addressed “Designer Sara …” and that almost makes up for all the irritation and the four extra days of waiting. But the schedule is tight ad now I have to knit like a maniac to get it done. (The maniac bit shouldn’t be to difficult…) And the delay has forced me to plan ahead, to think first. Something I seldom have the patience for.

The task is to cover one of the trees in the Hultsfred Festival area in knitting. The trunk of my tree is 1½ m in circumference and 4 m high so it requires about the same amount of knitting as four or five sweaters. I would love to do something with a few branches too. And it will be mounted on the twelfth of July. (Did I mention tight schedule?)

After a detour around birds and squirrels and the like, my thoughts were invaded by a slightly larger creature. And it makes perfect sense… The Lindworm.

The colours are decided already through the yarn; The Marks & Kattens’ LOL.

I want the belly of the creature to feel soft and vulnerable. I want it to give the impression of Smaug’s weak spot. I want it to look like the belly of a corn snake. It will be striped in soft, light colours. (Or. at least, the softer and lighter of the colours at hand.) And I have read (or been told) that the Lindworm sometimes crawls down the throat of sleeping children to eat their hearts.
That will show.

The back of the creature will be zigzag like the back of a viper. And on the center of its back will be a ridge along its entire body. A bit like the back fin of an eel – but more dragonly.

As for the wi^H^H branches-
What am I doing? I need to knit!

Garnfabrikanten rekommenderar på hemsidan att man använder storlek 5½. Det har jag inte. Vem kan man låna av? Ringer runt. Hittar ett par nummer 10. Hittar också en krigslist: Jag ska sticka stort. Det är inte listen, det är uppgiften. Jag ska sticka mycket. Så listen är att sticka med så stora stickor som möjligt. Sticka en provbit med tiorna och om det inte blir jämnt och fint så får jag prova mig neråt i storlekarna.

Det kryper i fingrarna på mig. Vill börja genast! Men jag har inte fått garnet än. Så nu ska jag ta mig till Erikshjälpen och se vad de har i fråga om stora stickor.

Step one – needles

On the yarn brand’s home page they recommend needles of size 5½ for this particular yarn. I don’t have that at home. So I call people I know to see if I can borrow a pair. I find a pair of size 10. And I find a plan. I have a lot to knit. I will start with big needles and see if I can make it look good. The bigger the better…? Well, I’m not much for testing before I go, so we’ll see…

My fingers are itching. I want to start now, but I don’t have the yarn yet. The first step is to get to the second hand shop and see what kind of needles they might have for me.

De ska skicka mig garn så fort som möjligt. Och jag ska fundera på om jag kan åka till festivalen och montera verket själv eller om jag kan skicka någon annan eller om jag måste posta det till dem.

Fasen, jag vill åka!

Okej. Jag vet vad jag har att göra iallafall. Kopparringarna får vila ett tag.
Här ska stickas! (och inte flys…)

Men jag vågar inte riktigt säga några namn eller platser eller så än för jag har inte riktigt fattat att det händer. Men mer information kommer framöver. Jag förmodar att det kommer bli rikligt med bilder och täta uppdateringar om hur arbetet fortskrider. Massor av länkar och spellistor och pingbacks till andra inblandade och sånt.

Det är en liten tidspress på det också, såklart.

Knitting for the trees of pop

I recently finished school and now have a moment of unemployed summer. So I read job ads on a regular basis. Today I found one that’s way off the topic of my degree – and it didn’t say anything about getting payed – but I just couldn’t resist it. They wanted “knitters for art project”.

I wrote a short introduction of myself and asked a little bit more about the art project in question and a moment later they call me and after about seven minutes we have arranged so that yarn will be sent for me and I have to figure out whether I can go to the music festival in question and mount the piece myself or can send someone else or if I have to mail it to them.

The reason I don’t say anything of who or where or when is that I’m not sure I believe it yet. And you will get more updates, quite frequently, I presume. With lots of links and playlists and pingbacks and stuff.