New Zealand / Nya Zeeland (The English text)

För att läsa inlägget på svenska, se föregående post.

I promised you this post a while ago. I’m sorry about the delay.

Contemporary New Zealand jewellery seminar day

On September 19th at Röhss Museum of Fashion, Design and Decorative Arts I attended a seminar about contemporary New Zealand art jewellery (“Reconsidering identity – a seminar on New Zealand contemporary jewellery”). The seminar was followed by the opening of an exhibition at Gallery hnoss by one of the speakers, and the day was rounded up by a party at Konstepidemien.

Kiwi does not equal kiwi fruit

SaraErika

I will start with the scariest part (and thus this whole post will be backwards): At the buffet party mingle after the reception I was handed this perfect opportunity to talk to all these successfully working jewellers. It has been a long time since I felt so small.

As I tried to explain what I was doing there I heard myself saying this is just a hobby. (“I’m really a maths teacher and a physics student.”) What’s with that? I do a lot of things. Just a hobby?
Anyway, I tried to answer the “Why not fulltime?” question. Again I heard myself say things like “It just happens to be that way” and “If it starts taking more of my time, I’ll let it” and “So far I have a job and don’t feel any time conflict between it and my jewellery making”. (That’s not entirely true; I have work, studies and jewellery making and there is never enough time, always priorities – but that is because studies always take up all the rest of the time, or if you chose to do something else you are left with a guilty conscience about not having studied more. Always.)
But that’s mostly excuses. The true answer lies in marketing. I hate it. It is so boring and I am completely useless at it. But without marketing no income.

I was in a really introvert mood this day so I missed out on an extraordinary chance to get to know people, build up my network and advertise myself and all sorts of things Extrovert SaraErika would accomplish. Oh well. That’s the way it is.

The exhibition

Backwords, right… Before the party was the reception at the exhibition. Konstepidemien in an old epidemic hospital which now holds galleries and artist studios. One of the galleries is tiny, tiny hnoss. Or perhaps I should say “huge, tiny hnoss”, because although the exhibition area is smaller than my flat (and, you know, that’s pretty small…) it hosts exhibitions by well-known jewellery artists from all over the world.
This time Warwick Freeman.
From New Zealand.

I shall not pretend to know who or what is big in the world of contemporary jewellery art – “art” because it became obvious to me that the whole day was about jewellery as an art genre; things to exhibit, rather than wear – so when I say hnoss hosts big artists those are words of people I met during the day. They seem to agree though. And Internet supports that they are well known artists.

The world of contemporary jewellery art is a rather narrow one and even though I felt, at this party, that I was welcome into it if I wanted I have no idea how to behave to get there. (Or even if I want to. Is it okay to admit such things in public? Well, they change daily anyway.)

The New Zealand ambassador came down from Stockholm to hold an introductory speach at the seminar and at the start of the reception – and the embassy contributed with lovely New Zealand wine.
(How come I was the only one who looked like I’d spent the whole day in a lecture hall? I mean, all of us had, right?)

Now I can no longer push off saying something about the exhibition itself. That is difficult because the review will be different depending on through which pair of glasses I view it.

Warwick Freeman works with – and tries to find out which are – typical or important New Zealand symbols. At the seminar he spoke about making “statements” in his jewellery.
For example he is using the hook – the mythological fishing hook with which Maui pulled up the North Island from the Sea. The every day object that has become a national symbol. He is experimenting on making it into an every day object again. We were shown pictures at the seminar of the artist pulling up dinner fish with his stylized hook of pure gold. But also on finding the hook in “modern” every day objects (e.g. coat hangers) and again make it into a symbol. And in the collection of hooks at gallery hnoss the line between symbol and object is completely dissolved.

But what if I hadn’t heard him talk about it? If I didn’t know that the stones in the twelve rings on display at hnoss were picked from specific places in New Zealand, on a journey from the northern to the southern tip – if I didn’t know about the statement – then what would I see?
They are still good looking rings. His jewellery is really beautiful in form and it is interesting and often surprising in material.
But I think it would have bugged me, not being able to figure out where it came from. I’m usually content just watching good looking things without further thought, but these items show so clearly that there is a deeper thought behind them – they just don’t always show what it is. And that’s slightly unsettling. Probably in a good way…

The seminar

The seminar was concluded by Lisa Walker showing lots of pictures of her jewellery through the years, and reading journal notes and anecdotes about her relation to her work.

It’s really okay for people to wear odd looking brooches.

The whole thing was very relaxing and at the same time rich in contents and interesting. (Oh, that sounds really boring, doesn’t it? It was the opposite of boring!) These seemingly randomly collected thoughts also build an image of an artist.

It’s okay that my work don’t always seem to make sense as jewellery.

If you want to read more about Lisa Walker you can do it at for example Fingers (Lisa, Lisa in Weeds) or at Klimt02 (Lisa, Her Last Show Made In Munich).

Warwick Freeman talked about myths, about material, and about places for making. About places for making up things, and for constructing things. About his workshop and the traces his making had left there. About marks on the bench pegs…
About material typical for New Zealand and about what could happen if materials are switched. About how different materials look and how that expression could be captured by something completely different. About the bench peg again.
About Kupowai who’s out hunting with his two headed dogs. About Maui who’s pulling New Zealand out of the Ocean with his fishing hook of jaw bone, baited with his own blood.

About wanting to make a statement. About whether or not you can control if what you wanted to say really comes through. About whether or not that is important.

The world probably don’t need another piece of jewellery.
The world probably don’t need another statement.

You can also read more about Warwick Freeman at Klimt02 or at Fingers.

But first out was Liesbeth den Besten and she spoke of the history of contemporary jewellery art in New Zealand. She describes it in three steps: 1. splendid isolation, 2. collaboration and infiltration, 3. conquering; How New Zealand jewellery conquers the world.

She starts in the seventies with the bone-stone-shell movement, where these materials are the focus for a group of artists who are trying to find what is a typical New Zealand look. Without a domestic jeweller’s school, it’s either autodidact or educated in Australia or even further away. Nothing is inherited that way.

My sketch of a brooch made by Shelley Norton in Weeds.

With or without Newton’s law of action and reaction, the bone-stone-shell movement is countered by “Weeds jewellery collective” and Liesbeth describes them as “feminine where bone-stone-shell were masculine” referring to both products and participants. As if to emphasize that she shows a collage of Weeds’ work consisting of crocheted brooches in bright colours. When I search for pictures from Weeds myself I can’t find anything that supports that image, but maybe that is only a time effect; an effect of them being active today and not making items looking like that anymore…

My sketch of a necklace by Vaune Mason who participated in Handstand.

The third step in Liesbeth’s chain of evolution is represented by the exhibition “Handstand” where the rules of how and what jewellery is are stretched. We are shown pictures of Vivien Atkinson’s lace necklace made of icing, piped directly on the buyer’s body, and Selina Wolfe’s piercing brooch in silver. The best place I can find for you to read and see more of Handstand is in Matt Blomeley’s blog.

Movement?
How many artists does it take to form a movement?
(Warwick Freeman)

Liesbeth’s lecture was very interesting since I didn’t know much at all about the New Zealand jewellery scene. And it was a good thing it came first, to give the rest of it a sort of framework to stick on. All three talks were very different, and all three talks were very good.

…but first of all – coffee!

The discussion

There wasn’t a very high pressure of questions in relation to the talk (I can’t complain, I didn’t ask any) but one question did rise a bit of a discussion about artists so called Bread & Butter Line, i.e. a collection made primarily to be sold in regular jewellery stores. Liesbeth talked about it as if it was regrettable that – how did she say it? – artists didn’t get to use all their creative energy. I think that is regrettable because I find a piece of jewellery more interesting on a person than on display. And I think that limitations in price and/or size could spur the creative energy rather than limit it. It sounded a bit elitistic to me, that’s all.

Both Warwick and Lisa seemed to have put a lot of thought into who should wear their work (which, especially Lisa’s, doesn’t always seem easy to wear) and what happens to it when it leaves the exhibition. I think both of Lisa’s quotes above show that, and while Warwick was talking about wearers, statements, environment, loosing it in the bottom of the purse… he was pressed to admit:

Sometimes jewellery is just a pair of earings.

It is a good thing I can write what I mean since I obviously can't always sketch it.

Thanks to HDK School of Design and Crafts, galleri hnoss, Röhss Museum, the New Zealand embassy and Paletten Magazine for arranging the event supported by Göteborgs Slöjdförening, Estrids Ericsons stiftelse, Iaspis and finally Göteborgs stad. And thanks to mom for pulling me along.

New Zealand / Nya Zeeland (Den svenska texten)

Because of the length of this post, the English text will be up in a few days, as a post of its own. Sorry for any inconvenience!

Samtida smyckekonst i Nya Zeeland

Den 19:e september anordnade HDK, galleri hnoss, Röhsska, nyazeeländska ambassaden och tidskriften Paletten med stöd av Göteborgs Slöjdförening, Estrids Ericsons stiftelse, Iaspis samt Göteborgs stad (puh! lång lista…) ett seminarium om samtida smyckekonst på Nya Zeeland. Seminariet följdes av en mottagning på galleri hnoss där en av föredragshållarna ställde ut (tyvärr pågår inte utställningen längre) och dagen avslutades med en fest på Konstepidemien.

Jag börjar med det läskigaste (och på så vis blir hela beskrivningen här baklänges): Under bufféminglet efter själva mottagningen fick jag tillfälle att prata med alla dessa yrkesverksamma smyckekonstnärer. Det var länge sedan som jag kände mig så liten. Frågan kom upp: Varför ser jag detta bara som hobby? Hobby är ett mycket opassande och nervärderande ord för vad jag tycker att jag gör, men det är ändå det mest passande jag hittar eftersom det inte är det jag försörjer mig på. Det officiella svaret, svaret som jag gav då ligger i stil med: Jag begränsar mig inte. Det blir som det blir. Än så länge har jag ett jobb och upplever ingen tidskonflikt mellan det och detta. (Det är inte helt sant, för jag har jobb, studier och detta och upplever en ständig tidskonflikt och prioriteringsvånda, men det faktum jag vill åt är att jag antagligen inte hade blivit mer produktiv i min smyckedesign om jag hade haft mer tid.)

Mitt inofficiella svar (som härmed blir ganska officiellt det med) är: Marknadsföring. Jag tycker det är så dödligt tråkigt.

Kiwin har rätt justa former.

Jag var på ett av mina mest introverta humör denna dagen så jag missade rätt mycket av ett fantastiskt tillfälle att knyta kontakter och marknadsföra mig själv och allt annat jag skulle kunnat prata mig till om jag varit Utåtriktade SaraErika. Men så är det. Jag menar, jag hade missat mer om jag hade suttit hemma och surat.

Utställningen

Baklänges, var det… Så före minglet var mottagningen på utställningen.
Uppe på Konstepidemien i Göteborg finns lilla, lilla galleri hnoss. Eller “lilla, stora” ska jag kanske säga för även om det är på färre kvadrat än min lägenhet (och då jäklar är det litet!) så inhyser det riktigt stora smyckekonstnärer från hela världen. Denna gången Warwick Freeman. Från Nya Zeeland.

Jag ska inte försöka låtsas att jag vet nånting om vem eller vad som är stort eller inte i samtida smyckekonst – jag skriver “smyckekonst” genomgående i det här inlägget för det blev uppenbart för mig att hela dagen handlade om konstformen smycken; något som ställs ut på galleri snarare än bärs om halsen på stan – så den bedömningen kommer helt ifrån andra seminariedeltagares och -samordnares presentation och förhållningssätt. Och från vad jag kan läsa mig till på det stora internet. Det är ju en hyfsat smal krets och även om det under minglet kändes som att jag var välkommen upp i den så har jag ingen aning om hur jag skulle bära mig åt för att komma dit. Eller ens om jag vill. (Ska man avslöja sånt?)

Nya Zeelands ambassadör hade rest från Stockholm för att prata på seminariet och lite kort på mottagningen. (En annan kom dit i jeans och lite småsunkig från en heldagsföreläsning – hur kommer det sig att de andra såg ut att inte göra det?) Och nyazeeländska ambassaden bjöd på fint, gott vin.

Nu har jag skjutit upp så långt jag kan att säga något om själva utställningen. Omdömet om den blir helt olika beroende på genom vilka ögon jag betraktar den. Warwick Freeman tar ett avstamp i symboler för Nya Zeeland och behandlar också (min tolkning) vad som är landets viktiga märken eller kännetecken i hans ögon. Han pratade också under seminariet om “statements” – “vad vill jag säga med den här?”
Till exempel har han använt sig av fiskekroken – den mytologiska fiskekroken med vilken Maui bland annat drog upp Nordön ur havet – bruksföremålet som blivit nationssymbol. Warwick Freeman experimenterar med att göra det till bruksföremål igen.

Men också med att hitta kroken i moderna bruksföremål och med dem som utgångspunkt åter göra en symbol av den. Under seminariet visade han bilder på hur han satt sin stiliserade guldkrok på en fiskelina och på ren tur fått upp middag för dagen. Och i den samling krokar som han ställer ut på hnoss är distinktionen mellan bruksföremålet och symbolen helt uppluckrat.

Men om man nu inte hört honom berätta om detta – om man inte visste att stenarna i de tolv ringarna var plockade från utvalda platser på Nya Zeeland, på en resa från norr till söder – vad ser man då?
Ja, det är fortfarande snygga ringar. Formspråket är vackert och användandet av materialet är spännande och oväntat. Men jag hade blivit stående och undrat lite; “Varför?”

Seminariet

Seminariet avslutades med att Lisa Walker visade ett bildspel över saker som hon gjort och till det läste anteckningar hon gjort under flera år, om sitt förhållande till sin konst.

Det är faktiskt okej för människor att bära märkliga broscher.

Det blev väldigt vilsamt och samtidigt innehållsrikt och intressant. Det är inte alltid man måste peka och berätta. De till synes spridda tankarna bygger också upp en bild av ett konstnärsskap.

Det är okej att mina verk inte alltid verkar vettiga som smycken.

(Jag har översatt citaten. Läs dem gärna oöversatta i den engelska texten.)

Fruktstund är paprikastund

Jag tänker inte göra någon lång presentation av Lisa Walker. Du kan läsa mer om henne på tex Fingers (Lisa, Lisa i Weeds) eller på Klimt02 (Lisa, Her Last Show Made In Munich).

Warwick Freeman pratade om myter, om material och om platser för skapande. Om platser för att hitta på på och om platser för att tillverka på. Om verkstaden och om slitaget på verkstadsbänkklossen genom tiderna. Om material som är typiska för Nya Zeeland och om vad som kan hända om man byter plats på dem. Om hur materialen själva ser ut och vad som kan uppstå om man försöker fånga det utseendet med något helt annat material. Om verkstadsbänkklossen igen. Om Kupowai som är ute och jagar med sina tvehövdade hundar. Om Maui som drar upp Nya Zeeland ur havet med sin benfiskkrok, agnad med hans eget blod.

Om att vilja säga något. Om att det inte alltid går att kontrollera om det man försökte få sagt egentligen går fram. Och om det spelar någon roll.

Världen behöver antagligen inte ytterligare ett smycke.
Världen behöver antagligen inte ytterligare ett påstående.

Warwick Freeman kan du också läsa mer om på Klimt02 eller på Fingers.

Men dagen började med att Liesbeth den Besten berättade om den moderna smyckekonstens utveckling på Nya Zeeland. Hon tar det i tre steg: 1. splendid isolation, 2. collaboration and infiltration, 3. conquering; Hur nyazeeländsk smyckekonst erövrar världen.

Hon börjar med 70-talets “bone-stone-shell movement” där just ben, sten och paua-skal utgör fokus för en grupp konstnärer som försöker hitta fram till vad som är just nyazeeländskt. (I ärlighetens namn smyger en och annan fjäder med också.) Hon nämner också att vid denna tiden fanns inte någon smyckedesignutbildning i hela Nya Zeeland. Självlärd eller utbildning i Australien, alltså – eller ännu längre bort. Då får man själv hitta (eller hitta på) vad nyazeelänsk tradition betyder i smyckekonst, tänker jag.

Min skiss av en brosch av Shelley Norton i Weeds.

Liksom varje rörelse får en motrörelse (Newtons lag förutan) så följs bone-stone-shell av “Weeds jewellery collective” som Liesbeth beskriver som “feminint där bone-stone-shell var maskulint” syftande både till innehåll och till deltagare. Som för att understryka det visar hon en bild på samlade weeds-verk som är stickade och virkade i grälla färger. Jag kan inte avgöra hur representativt detta är för weeds-kollektivet (jag hittar inget på internet som stödjer det…) men det har kanske också att göra med tidpunkten – kollektivet finns fortfarande kvar och det naturligt att de inte har samma formspråk idag som när de grundades.

Min skiss av ett halsband av Vaune Mason som deltog i Handstand.

Det tredje steget i utvecklingen låter hon representeras av utställningen “Handstand” där gränserna till hur och vad som är ett smycke börjar töjas. Vi får se bilder på Vivien Atkinsons halsbandsornament av kristyr spritsad direkt på köparens kropp och Selina Wolfes piercingbrosch i silver.

Det bästa stället jag kan hitta att läsa mer om Handstand och dessutom se en massa fina bilder är Matt Blomeleys blogg.

Rörelse? hur många konstnärer krävs det för att bilda en rörelse?
(Warwick Freeman)

Liesbeths föredrag var väldigt intressant – för hur mycket visste jag innan om modern nyazeelänsk smyckekonst? – och det var bra att det låg först så att lite av det som kom senare hade en sorts ram att fastna på. Alla tre pratade väldigt olika och alla tre pratade väldigt bra.

…men allra först fick vi kaffe!

Diskussionen

Det var inte jättehög fart på frågeställare men det uppstod ändå en diskussion om konstnärers så kallade bread&butter line, dvs en kollektion gjord för att kunna säljas. Liesbeth talade om det som om det var beklagligt att konstnärer ägnade sig åt detta eftersom det var mindre intressant när inte konstnären – vad sa hon? – får ut sin kreativa energi.
Lite tråkig inställning, tycker jag, för jag tycker det är intressantare med ett halsband på en människa än ett halsband på ett galleri. Och kan inte en pris- eller storleksbegränsning sporra den kreativa energin snarare än hämma den? Det lät lite slentrian-fisförnämt bara.

Både Warwick och Lisa verkade ha tänkt mycket på vem som eventuellt skulle bära deras verk (som, särskilt Lisas, inte alltid verkade helt lättburna) och vad som händer med det när det lämnar utställningsmontern. Jag tycker att båda Lisas citat ovan tyder på det och utifrån tanken om bärare, miljö, borttappning i botten på handväskan… så tvingade Warwick sig att erkänna:

Ibland är smyckekonst inte mer än ett par örhängen.

Jag kanske inte skissar så noga men då är det ju bra jag kan skriva vad jag menade.

Contents / Innehåll

An attempt to structure

Gah!

My head is exploding from all the new input and inspiration I’ve got since I last could sit down and work. And I’ve got new materials too. Now when I sit down to make something of it, I can’t even start because there are so many impressions and so much that want to come out at the same time. Result: Nothing.

Conclusion: SaraErika’s thoughts are not ketchup. Cause ketchup comes out if you shake the bottle the right way.

Right now I really want to be able to bluetooth my notebook to my computer. (Yes, I still use a real notebook with actual pages of paper. Call me old fashioned if you want, but mostly I like it this way. Just not when I want to use those sketches in my blog.) Anyway, I still need some ordering of thoughts but will give this teaser of what will come.

• New Zealand seminar + exhibition at Gallery hnoss
• Canada
• Rocks + fossils
• Manfred, my new model
• Silver

Ett försök till ordning

Okej, mitt huvud håller på att explodera av nya intryck och idéer och hur skojigt det än skulle kunna vara i en splatterfilm så skulle det bli svårt att realisera någon av dem om jag faktiskt låter det brisera… Därför ska jag släppa ut lite (ynka pyttelite) av trycket här och nu.

Jag har försökt sätta mig och bara göra saker – bland annat för jag tänkte att det skulle bli intressantare blogginlägg om jag hade några metallskisser att visa – men det går inge bra. Alla idéer bara trängs och vill ut på samma gång och i slutändan blir det ingenting. Jag har suttit och stirrat på tängerna långa stunder…

Slutsats: SaraErikas tankar är inte ketchup.
För ketchupen kommer ut om man bara skakar på rätt sätt (icke-newtonska vätskor och sånt därnt).

Istället säger jag såhär: Jag kommer visa och berätta om några av intrycken strax och för att jag inte ska tappa bort vad jag har lovat i virrvarret så får ni en lista. Inom snar framtid kommer bloggen att handla om:

• Seminarium om nyazeeländsk modern smyckekonst + utställning på galleri hnoss
• Kanada
• Mineraler och fossiler
• Manfred, en fotomodell med divalater
• Silver

Results

3. They couldn’t care less

It turns out individual conversations aren’t heard very far on this kind of bus. Boring but not very surprising. And pretty good in the end, I guess.

3. De skiter fullständigt i oss.

Det visade sig att det gick att prata i normal samtalston utan att det hördes till fler än den som satt brevid. Ganska tråkigt, men inte så överraskande. Och i slutändan en bra grej, antar jag.

About pigeons, libraries and long bus rides / Om duvor, bibliotek och långa bussturer

Chock => Experiment plans => Library card

A social experiment this time.

A few days ago I met a girl named Paloma. This post isn’t going to be about her, but her name went slowly through my brain trying to find something to connect with.

It found Sofia, Queen of the Pigeons.

I wasn’t sure if Paloma was one of Sofia’s pigeons or not so I asked a friend (two lifelines left…). I chose to ask someone I’ve had endless discussions about fantasy (books, movies, games, the lot), someone with a degree in literature – though admittedly not as much for those traits, as for the fact that he was here – but he did not know about Sofia, her pigeons, or of Jonathan, her gardener’s boy at Tulip Farm in Cherry Valley… At the mentioning of Wild Rose Valley and Nangiyala he started to catch up. “Lion… heart… something? Oh, I haven’t read that book.”

Imagine my chock.
If you cannot – if you now, dear reader, feel as lost as my friend – then don’t fret. There is a remedy. An invention called Library. What you are looking for is The Brothers Lionheart, by Astrid Lindgren.

The Brothers Lionheart (Ill: Ilon Wikland)

Today I promptly dragged him down to the local library and we are now all set for the experiment. You see, tomorrow we will go on a long bus ride, and the new plan is to spend it reading out loud. The experiment is to see how other passengers react to it. I imagine there are three possible outcomes:

1. They’ll hush and stare angrily at us.
2. They’ll listen in.
3. They couldn’t care less.

I’m hoping for number two.
What do you think?

For the record, those of Sofia’s pigeons that are mentioned by name are Violanta, Paloma and Bianca.

Skorpan och Fjalar (Ilon Wikland)

Chock => experimentplaner => bibliotekskort

Denna gången blir det ett beteendevetarexperiment.

Häromdagen träffade jag en tjej vid namn Paloma. Det här kommer inte att handla om henne. Men hennes namn flaxade runt i min hjärna ett tag innan det hittade något att landa på. När det väl landade gjorde det det på Sofia, Duvdrottningen.

Jag var inte helt hundra på att Paloma var en av Sofias duvor så jag frågade en vän. Det råkade bli en med en examen i litteraturvetenskap – för att inte tala om ett stort intresse av fantasy i alla dess former. Även om anledningen att jag vände mig till just honom var den att han råkade vara närmast. Men döm om min förvåning när han inte förstod vilken Sofia jag pratade om. Hennes duvor, och Jonatan som är hennes trädgårdsdräng på Tulipagården i Körsbärsdalen.

När jag nämnde Törnrosdalen och Nangijala började det väl ringa en liten klocka långt därinne nånstans. “Är det Lejon… hjärta? Nä, jag har inte läst den.”

Förvåning övergick i chock.
Sanningens ögonblick nu (fast du behöver inte erkänna för nån annan än dig själv): Vet du inte vad jag pratar om så går du raka vägen till närmsta bibliotek och åtgärdar den saken. Marsch pannkaka!
Du letar efter Bröderna Lejonhjärta av allas vår Astrid Lindgren.

Det var vad vi gjorde idag, min litteraturvetarvän och jag. På köpet fick vi ordnat ett bibliotekskort i den nya staden (där han har bott i två år nu…). Så nu är allting färdigt för experimentet jag nämnde: Imorgon ska vi ut på en lång bussresa och jag tänkte ta tillfället iakt att idka högläsning ur biblioteksfyndet. Experimentet består i att undersöka hur medpassagerarna reagerar på detta. Jag kan tänka mig tre alternativ:

1. De hyschar och gnäller och blänger ilsket på oss.
2. De börjar tjuvlyssna.
3. De skiter fullständigt i oss.

Jag behöver väl inte ens säga att jag hoppas på nummer två? Men vad tror du? Hur skulle du reagerat?

Will there be a riot? (Ilon Wikland)

For the record; Jag har hittat namnet på tre av Sofias duvor: Violanta, Paloma och Bianca.

Interval / Pausmusik

Another post, another playlist

Not really a post this time, just some music. It’s been awhile and it will take some days still before I can post something substantial. But to show that I’m still alive, and to give you at least something; here’s some music. As usual in the form of a Spotify playlist. In total ten tracks and it turned out much more tranquil than I expected. Oh well…
If you don’t have Spotify or for some other reason want to combine it yourself, there’s a recipe below the Swedish text.

The theme (sort of) this time is travelling, and I really wanted to start it with the Beatles’ Back In the USSR but alas…

Följ veckans pausfågel på semester

Jag har haft massor att göra och resultatet är att det inte kommit något blogginlägg på ett tag. Tyvärr går det inte att riktigt åtgärda heller på ett tag – mer än det här hemmasnickeriet, som bara innehåller en låtlista.

Temat (i den mån det finns ett sånt) blir att resa. Det lär bli uppenbart varför (och kräver väl kanske inte en raketforskare för att lista ut redan nu). Det blev tio spår totalt och de blev på det hela taget mycket stillsammare än jag siktade på…

Hade Beatles funnits på Spotify så hade jag börjat listan med Back in the USSR, men efter att ha lyssnat igenom tjugotalet covers känns inte det där flygplanet så viktigt längre.

Okej, här är själva spellistan. Den innehåller:

1. To Be By Your Side – Nick Cave & The Bad Seeds
2. Äntligen på väg – Håkan Hellström
3. Trans-Europe Express – Kraftwerk
4. Tåg och flyg och båt – Fläskkvartetten
5. Alla vill till himmelen men ingen vill dö – Timbuktu
6. Kopenhavns Jernbanegalop – Hans Christian Lumbye / Tivolis Koncertsals Orkester
7. 5:15 – the Who
8. Another Town, Another Train – ABBA
9. Everyone Says ‘Hi!’ – David Bowie
10. Ships – Blue for Two

Bonus 1: Back in the USSR – Leningrad Cowboys (Because of that intro airplane…)
Bonus 2: Waiting for the Miracle – Leonard Cohen (Because of this…)

Ett uppslagsverk säger mer än tusen ord

In writing the previous post I got a temporary mind meltdown and had to look up a lot of words. I’ve bookmarked Webster’s Online Dictionary for when this happens, because it is good at finding words in Non-english and suggest an English synonym.

It is useful for a lot of other things too, but the above described was my intended use of it when I came across this list:

Brazilian Portuguese: pretty.
Chewa: to wait.
Doe: care for, look after.
Kalanga: to stay in guard, wait for.
Malay: Linda.
Ndebele: drive away birds, guard.
Portuguese: cute, pretty.
Quenya: beautiful, fair.
Spanish: attractive, good-looking, lovely, pretty.
Swahili: protect.
Swedish: wind.
Xhosa: attend.
Zulu: wait.

This is the result from one word. Or, rather, one letter combination, because they are obviously quite different words. 

And, wait a minute, look at those languages!

Ordföljd

Det finns både bra och dåliga uppslagsverk och ordböcker på det stora, farliga internätet. Den av dem som oftast gör mig glad är Websters ordbok och flerspråkiga synonymordbok. Matar man in ett ord som inte finns på engelska så får man ut en lista över språk det finns på och vad det språkets ord betyder på engelska, med en länk till det engelska uppslagsordet i ordboken. Matar man in ett ord som finns på engelska så får man veta mer än man rimligtvis behöver om detta ord och de fenomen det beskriver. Inklusive förslag till synonymer på en rad andra språk.

Listan ovan är resultatet av en ordsökning jag gjorde i samband med mitt förra inlägg. Jag gillar samlingen av ord som inte har något med varandra att göra annat än att de på varsitt språk stavas likadant.

Och vilka språk sen…

Ring Ring Bracelet

About a month ago I mentioned that I was about to upload two bracelets, which I did, and present them properly later, which I do now.

The smaller one

Smaller Circles Bracelet

This is the one in the blog header and in the header to my Etsy shop.

It is made from silver coated copper wire of two different dimensions, the thinner one winded around the thicker. The rings are connected with the thinner wire, protected by a bead. The lock is nothing fancy. It works.

I wanted to see how small I could make those rings. This isn’t the limit. But this is where it gets difficult on a new level. You see, the thin wire likes to bite.

The bigger one

The second upload was not the one I promised, but something else entirely. This one will come around shortly; the header bracelet’s bigger brother.

This one came first (as bigger brothers often do) and is one of these things I had no idea what they were going to become, when I started.

There is a little autistic boy inside of me somewhere, and I think this is one of his.
There are two kinds of wire. Let’s wind one of them neatly around the other.

That is about the most ordered way to combine them I can imagine. And circles are about the most ordered geometric figure I can think of. Still, when I take that step to make circles of the winded wire that little boy crawls deep, deep down to hide.

There are not two rings alike. Even though they are formed around the same item they are all of different sizes and not one of them is circular. They are even tilted at different angles. Oh, well…

Ring dance

Det mindre

Det har gått över en månad sedan jag nämnde i förbigående att jag skulle ladda upp armbandet jag har i både bloggens och butikens sidhuvud. Det gjorde jag också. Det finns här.

Detalj av det lilla

Det är ett ganska stelt armband av försilvrad koppartråd. Ringarna är konstruerade av tunnare tråd virad runt en tjockare och de är sammanlänkade med den tunnare tråden (därav stelheten).

Låset är världens enklaste mojäng.

Jag ville se hur små jag kunde göra de däringa ringarna. De går väl för all del att göra mindre än såhär, men då kommer svordomsfrekvensen öka massor. Den tunna tråden tycker nämligen om att bitas när man jobbar med den.

Det större

Bigger Circles Bracelet

Jag lovade också att lägga upp dess storebror. Det har jag inte gjort. Än. Det var storesbrorsan som kom först till världen (vilket inte är så underligt om man tänker på saken) och jag visste inte vad han skulle bli innan han var klar.

Det är väl den lilla autisten inom mig (var skulle han annars vara) som gör att sånna här saker händer: Jag har två sorters tråd, en tjockare och en tunnare. Kan de jobba tillsammans? Kan man kombinera dem på något sätt? Jo, det visar sig att man kan vira den ena snyggt och prydligt runt den andra.

Jag kan inte tänka mig något mer ordnat sätt att bygga ihop dem, men när jag drar det ett steg till och böjer den inre tråden till en ring är vi tillbaka i kaos. Entropin har ökat oproportionerligt.

Armband som dansar på midsommarbordet

“I’ve seen things you people wouldn’t believe.”

Betelgeuse mon amour

This is the first time I try to comment news pages. We’ll see how it works…

What triggered me to do this bold feat is the new image of my absolute favourite star Alpha Orionis aka Betelgeuse. All these images are clickable and will send you to respective sites of the telescopes and organisations behind the images. Follow these links. Read the captions there. They are worth it.

If you are interested in the science behind the image: the envelope surrounding Betelgeuse, the imaging methods et cetera. Look at these two articles:
P. Kervela et al. The close circumstellar environment of Betelgeuse – Adaptive optics spectro-imaging in the near-IR with VLT/NACO, Astronomy and Astrophysics (2009)
arXiv:0907.1843v1
K. Ohnaka et al. Spatially resolving the inhomogeneous structure of the dynamical atmosphere of Betelgeuse with VLTI/AMBER, accepted for publication in Astronomy and Astrophysics 2009.
arXiv:0906.4792v1
(And thank you Vetenskapsradion for those links.)

Collage from ESO: Betelgeuse in Orion, Close-up on Betelgeuse, and the new image of Betelgeuse. (ESO, P.Kervella, Digitized Sky Survey 2 & A. Fujii)

But first:
Just look at this beauty!
I’m in love.
Previously the best (as far as I know) image of Betelgeuse has been the one from Hubble Space Telescope (in the Swedish text below). That is one of the photos that inspired me to this.

A close look at Betegeuse (ESO and P. Kervella)

************************************************************************

Betelgeuse – min älskade

SaraErika är kär i en stjärna. Och nu har det kommit nya papparazzibilder på min älskling. Vetenskapsradion har hittat två (väldigt fackliga) artiklar om bildtekniken och om varför Betelgeuse är intressant att använda den tekniken på. Jag har länkat till dem i den engelska texten ovan. Själv har jag bara läst sammanfattningen av dem än men jag ska se om jag kan återkomma med ett mer jordnära (pfft!) referat av dem när jag har läst dem ordentligt.

Tidigare har Hubbleteleskopet tagit ganska skarpa bilder på darlingen. (Ja, om man inte har de hundra liter programmering som krävs för att kompensera för jordatmosfärens störningar, så skickar man helt enkelt ut kameran utanför atmosfären.)

Hubble Space Telescope Captures First Direct Image of a Star

Det här är första gången jag bloggar utifrån nyhetsartiklar såhär. Det är

1. skoj att alla tidningarna tar upp det här och visar bilderna.
2. tråkigt att de gör så små saker av det och inte själva ger sig på att skriva lite mer om Betelgeuse när de ändå håller på.

Fast alla har lagt till nån liten extrainformation för att få ihop till en hel (om än kort) artikel och om man lägger ihop allas lilla “extradetalj” så blir det faktiskt en del om stjärnor, avstånd, optik med mera. GP, SvD, DN, Aftonbladet, Aftonbladet2

Även om slutresultatet den gången inte blev Betelgeuse så är det den här Hubblebilden som kickade igång mig att göra den här.

Solen enligt SaraErika

Down to Earth

Water, water everywhere...

Rain

I’ve been on holiday so the topic that comes naturally is weather. The title of one of the Swedish songs on the playlist I posted before I left translates to “Sun, wind and water”. I’ve already made items depicting the Sun. Leaving wind for another day, today will be about water.

The real fascination lies in surfaces between waters. Such as the line between the seas of Skagerrak and Kattegatt, which is visibly seen due to currents.

The easy way out.

Or the surface between seawater and rainwater.
At the time I’m writing this I am safely indoors, on solid, continental rock, with dry clothes on (me, not the rock) and I must admit that some of the drama has gone from these photos. But the thing about water is that it can get extremely wet.
************************************************************
There is something here to be done.
Something goodlooking, abstract, rainy, wet, silverwirey.
Something with the surface.

 

…är det bästa som jag vet

Semester har ju en tendens att skapa fokus på väder och som ni hört Ted sjunga i två veckor nu:

Sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav
– det är en seglingssemester på bohuskusten vävd av.

Jag har redan presenterat en sol så idag kommer det att handla om vatten. Närmare bestämt där vatten möts.

Jelly-fish / "Sånna maneter"

Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är tufft, tex där man kan se skiljelinjen mellan Skagerrack och Kattegatt. Fast på bilderna idag blir det gränsen mellan vattnet underifrån och vattnet ovanifrån. Nu när jag skriver detta och är hemma med väggar och tak och torra kläder ser det inte alls så märkvärdigt ut, men det är just det med vatten att det är blött.

 

Det måste gå att göra nånting snyggt, abstrakt regnigt av silvertråd. Men tills jag kommer på vad vill jag iallafall utbringa ett stort tack till tältet, Carlo som har konstruerat det samt alla som har tagit hand om det genom åren…

A room with a view. / Ett rum med utsikt.